Frågan är vem som har det värst av dem båda. Cecilia gisslas svårt i klostret av den lika onda som mäktiga abbedissan Rikissa. Dessutom tvingas hon leva åtskild från sin och Arns son, ett straff hårdare än allt annat.
Arns och Cecilias liv ter sig helt olika.
Språket är som det brukar när Guillou skriver, välformulerat och prosaiskt. Han har som alltid gjort en noggrann research och anstränger sig hårt för att få allt rätt, vare sig det gäller att beskriva klosterliv, kamp om den svenska kungakronan eller tempelriddarnas regler.
Arn blir mer och mer lik Carl Hamilton. Precis som en annan hjälte, James Bond, lyckas de med allt de tar sig för, de vinner alla slag och kamper, de vet hur man uppför sig i alla situationer och de har ingående kunskap om de mest skilda ting.
Låter jag ironisk? Inte alls, vårt behov av hjältar är enormt.
av karin nystås
Kyska nunnor och hårdföra stridsmän.
Kallaste kyla i klostrets straffceller och stekande hetta i Det Heliga Landets öknar.
Stark kärlek mellan vänner och oändligt hat mellan fiender.
Motsatserna är många i Jan Guillous nya roman "Tempelriddaren".
Arn de Gothia och Cecilia Algotsdotter döms hårt för sin kärleks skull. De skall bägge botgöra sin synd i 20 år, Arn som tempelriddare i Det Heliga Landet, och Cecilia i klostret Gudhem.
I "Tempelriddaren", Jan Guillous andra bok i trilogin om korstågen, får vi följa de bägge syndarna under andra halvan av deras botgöringstid.
Arn å sin sida riskerar livet i varje slag han utkämpar. Bägge drömmer de om den dag då de åter får träffas, men ingen vågar hoppas att det ska bli så.
Arn rör sig över stora ytor, han deltar i otaliga strider och umgås med höga, mäktiga män från vitt skilda kulturer.
Cecilia tillbringar tiden i sitt kloster med dess begränsade ytor, och umgås med en liten krets människor, mest kvinnor.
Ändå är bägge huvudpersonernas liv lika spännande, intrigerna är minst lika många och vildsinta innanför klostrets murar som ute i den stora världen.
"Tempelriddaren" är överlag en mycket spännande bok. Om den första boken i serien, "Vägen till Jerusalem", kändes som en transportsträcka med lite handling, tar Guillou igen det här.
Möjligtvis lyckas han för bra, ibland låter han Arn förklara något så ingående och pedagogiskt att det blir lite fånigt.
Dessutom står de ståndaktigt emot alla frestelser och gör utan undantag hederliga och riktiga val.
Det är bara att låta Arn de Gothia sälla sig till skaran.
EN NY BOK:
Jan Guillou: Tempelriddaren
(Norstedts, 1999. 420 sidor.)
[ Hem ] | [ Innehåll ]